Xingu floden och dess folk

Xingufloden, en biflod till Amazonas, korsar de brasilianska delstaterna Mato Grosso och Pará och är 1 979 km lång. Nära dess mynning expanderar Xingu-floden och bildar en stor sjö, och dess vatten blandas med vatten från Amazonas genom en labyrint av naturliga kanaler. I hundratals år har flodområdet utgjort ett tvärsnitt av brasilianskt liv med sin blandning av urbana och rurala samhällen. Regionen uppvisar en stor mångfald av olika människor med olika nivåer av flerspråkighet och assimilering gentemot den brasilianska majoritetskulturen. 

Flodområdet är också hem åt över 25 000 urinvånare från 18 etniska grupper, inklusive Juruna, Xikrín, Arara, Xipaia, Kuruaya, Parakanã, Araweté och Kayapó. ”The Big Bend” eller ”Volta Grande” på portugisiska – en 100 km lång delsträcka av Xingufloden som skulle påverkas avsevärt av den planerade Belo Monte-dammen – är ofta ansedd som Xinguflodens inhemska civilisationers vagga. De inhemska kulturernas betydelse för området kring Xingufloden ledde också till att den brasilianska regeringen, i slutet av 1950-talet, erkände ett område vid floden som landets första urfolksterritorium.

Xingufloden är även en vital del av ett komplext ekosystem, med en rik mångfald av djur- och växtarter där vattnet utgör områdets livsnerv. I samhällena längs med floden har man under århundraden utnyttjat de säsongsbundna översvämningarna för odling. Fisk är fortfarande den huvudsakliga källan till protein för de boende längs med Xingufloden, även om dieten kompletteras med jakt och samlande. Floderna fungerar också som befolkningens huvudsakliga transportled. Som Zé Carlos Arara, en av Ararafolkets ledare uttrycker det:

”För oss betyder floden många olika saker. Vi är beroende av floden i allt som vi gör. För att vi ska kunna gå ut, umgås med våra föräldrar, få sjukvård, vi behöver floden för alla de sakerna. Om man bygger en dam mitt i floden, hur ska vi ta oss igenom den? Vi vill inte se floden stängas och våra föräldrar dö av inaktivitet. För oss är floden användbar och vi vill inte se den tyna bort – att vi inte längre har en historia att berätta och det blir till en legend för våra barn och barnbarn. Vi vill att de ska kunna se den med sina egna ögon.”

På senare år har människorna vid Xingufloden, och deras levnadssätt, hotats av en utvecklingsmodell som gynnar storskalig och ofta ohållbar företagsamhet. Avskogning, byggande av dammar för vattenkraft och industriell gruvdrift har marginaliserat många av Xinguflodens invånare. Lokalbefolkningen har förnekats rätten att tycka till trots de enorma konsekvenserna på deras mark och på de resurser av vilka de är beroende. Under Lula Da Silvas styre har liknande kränkningar av samhällsrättigheter och ett åsidosättande av social och miljömässig hållbarhet tidigare öppnat för stora dammbyggen på Madeirafloden. Idag är det invånarna längs Xingufloden som lever under hot genom regeringens planer på Belo Monte-dammen.

Det nuvarande hotet från Belo Monte-dammen är inget nytt. 1989 organiserade sig antropologen Darrel Posey tillsammans med Kayapóstammen och andra lokalinvånare från Xinguområdet i protest mot Belo Monte-dammen vilket ledde till att den brasilianska regeringen avbröt sina ursprungliga byggplaner. Trots detta tillkännagav regeringen år 2002 nya planer på att dämma upp Xingufloden. Xinguflodens invånare, med deras rikedom av språk och sedvänjor, är dock fast beslutna att fortsätta försvara deras sätt att leva. Som den lokala ledaren Sheyla Juruna konstaterar:

”Regeringen är inte öppen för dialog, så vi kommer att fortsätta kämpa med kropp och själ… för att försvara våra egna och flodens liv.” 

Översättning: Love Edenborg