En Kichwa-äldste från samhället Sarayaku i Ecuador. Foto: Amazon Watch / Caroline Bennett.
Latinamerika är den farligaste regionen i världen för människorätts- och markförsvarare. Enligt en rapport från organisationen Global Witness dödades under 2020 minst 227 aktivister i världen för deras arbete med att försvara sina rättigheter och sin mark, varav två tredjedelar av fallen ägde rum i Latinamerika. Bland de farligaste länderna på listan är Colombia, Brasilien, Mexiko, Honduras, Guatemala och Venezuela.
Ecuadors frånvaro på denna lista – något som möjliggörs av regeringens bristfälliga information och spårning – ger det falska intrycket att landet är en fredlig oas där de som försvarar naturen och sina rättigheter kan göra det fritt, utan risk eller hot. Men i själva verket är rättighetskränkningar, hot och attacker mot människorätts- och markförsvarare utbredda och på uppgång, vilket exemplifieras av mordet på Andrés Durazno i mars 2021. Durazno var en vattenaktivist som arbetade tillsammans med sitt lokalsamhälle för att stoppa den storskaliga gruvan Río Blanco.
Som ett svar på detta släppte Amazon Watch tillsammans med Alliance of Human Rights Organizations den första omfattande rapporten om de hot som människorätts- och markförsvarare utsätts för i Ecuador. Rapporten har titeln Human Rights and Land Rights Defenders Under Threat in Ecuador: How Government Protection is Insufficient and Favors Industry Interests, och i denna redovisas 449 människorätts- och markförsvarares erfarenheter av förföljelse, hot, trakasserier, social stigmatisering, kriminalisering och mord under de senaste tio åren. Dessa hot har främst utförts av de väpnade styrkorna, polisen och offentliga tjänstemän. Rapporten avslöjar de intensifierade faror som människorätts- och markförsvarare möter som en del av deras arbete för att skydda och försvara sina samhällen, sitt självbestämmande och sin identitet, och sätter strålkastarljuset på regeringens och näringslivets medverkan för att underminera detta viktiga arbete.
Rapporten dokumenterar 22 symboliska fall, varav de flesta är kopplade till utvinningsverksamhet och exploatering av naturresurser, däribland tre mord med koppling till gruvsektorn som fortfarande inte har blivit uppklarade. Rapporten behandlar också fall som rör missbruk av straffrätten, kriminalisering av aktivister och förföljelse från regeringens sida.
I rapporten dras tyvärr slutsatsen att aktivister i Ecuador, i likhet med resten av de sydamerikanska länderna, inte har en säker miljö för att kunna utföra sitt arbete. Dessutom saknar landet ett heltäckande skyddssystem som ger aktivister tillgång till rättsväsendet. Det finns ingen rättslig kategori för denna typ av rättighetskränkningar och inga särskilda åtgärder för att skydda människorätts- och markförsvarare, vilket tvingar dessa att väcka vanliga åtal om misshandel som inte har någon koppling till attackernas politiska karaktär. Rättighetskränkningar utreds oftast inte, gärningsmännen hittas eller döms sällan och åtgärder för ansvarsutkrävande existerar endast på pappret. Regeringen fortsätter att tona ned eller helt ignorera dessa kränkningar och har ingen insyn i de fysiska och psykiska hot som aktivister och deras anhöriga utsätts för.
Av de 22 dokumenterade fall som presenteras i rapporten har 18 koppling till utvinningsindustrin eller energisektorn. En av huvudorsakerna till dessa konflikter är avsaknaden av krav på och genomförande av fritt, informerat förhandssamtycke, utöver rätten till miljökonsultationer som regeringen och företagen är skyldiga att genomföra. I detta sammanhang är de mest utsatta grupperna de urfolk som systematiskt utsätts för kränkningar av sina kollektiva rättigheter, såsom rätten till sitt territorium, självbestämmande, mötes- och demonstrationsfrihet samt politiskt deltagande, bland annat. De flesta av fallen har också ägt rum i geografiskt avlägsna områden där regeringen har misslyckats med att tillhandahålla tjänster till invånarna. Med andra ord möter aktivisterna, utöver de brott de utsätts för, också diskriminering när det gäller tillgång till grundläggande rättigheter som hälsa, utbildning, mat och vatten.
Ett av de fall som porträtteras i rapporten är Josefina Tunki, ordförande för det styrande rådet för Shuar Arutamfolket (PSHA). Valet av Josefina Tunki var historiskt då hon är den första kvinnan som innehar denna position i Shuar-folket, som består av fler än 100 000 invånare och fler än 600 samhällen i ett territorium som sträcker sig över både Ecuador och Peru.
Josefina Tunki har en central roll i PSHA:s motstånd. Som ordförande för sitt folk representerar hon deras kollektiva beslut att säga nej till gruvdrift på deras mark. Den största delen av hennes folks traditionella territorium har koncessionerats till gruvbolag: Lowell-Solaris Resources Inc (Kanada), SolGold (Australien), ExplorCobres och EcuaCorrientexploeCobres SA (Kina) och EcuaSolidus SA (Kanada) har alla tillstånd att öppna gruvor på mark som överlappar med PSHA:s territorium utan samtycke från den erkända urfolksregeringen.
I sin roll som representant för sitt folks vilja har Josefina varit en frispråkig kritiker av gruvindustrin och de projekt som planeras på hennes folks mark. Till följd av detta har hon utsatts för attacker och hot. Hon har lämnat in ett klagomål till åklagarmyndigheten i Sucúa mot chefen för Lowell-Solaris Resources Inc, Federico G. Velásquez, som den 6 November 2020 ringde upp Josefina och hotade henne. Telefonsamtalet kom samma månad som PSHA lämnade in sitt internationella klagomål till Internationella arbetsorganisationen (ILO).
“Vi är inte terrorister. Vi är ecuadorianer. Men vi har ingen sinnesfrid, för vi befinner oss under hot. Ingen ecuadorian borde behöva utsättas för förföljelse av personer från utlandet, men vi blir förföljda av dessa företag. Det är vår rädsla.”
I och med lanseringen av rapporten uppmanar ecuadorianska och internationella organisationer regeringen att omedelbart vidta åtgärder för att motverka de risker och hot som aktivisterna utsätts för i sitt arbete, samt att implementera Escazú-avtalet som Ecuador har undertecknat. Escazú-avtalet är det första regionala miljöavtalet i Latinamerika och Karibien, och dessutom det enda bindande avtalet från FN:s konferens om hållbar utveckling (UNCSD). Det är också världens första avtal som innehåller särskilda bestämmelser om miljörelaterade mänskliga rättigheter och markförsvarare.
Framtidsscenariot är dock inte särskilt uppmuntrande. Enligt färska uttalanden av Gustavo Manrique, Ecuadors minister för miljö, vatten och ekologisk omställning, kommer han att påskynda godkännandet av minst 20 000 efterställda miljötillstånd som har frustrerat industrin och privata investerare. Dessa godkännanden förvärrar de utmaningar som människorätts- och markförsvarare står inför, eftersom miljömyndigheten prioriterar projekt som stöds av utländska direktinvesteringar framför säkerställandet av miljöns och människors rättigheter.
Med tanke på de nya hoten som människorätts- och markförsvarare står inför bör Ecuadors regering garantera specifika och lämpliga strategier och protokoll för skydd av dessa personer, eftersom de befintliga mekanismerna i rättssystemet endast utgör en möjlig reaktion när människorätts- och markförsvarare redan utsatts för eller bevittnat ett brott. I rapporten ställs därför kravet att den ecuadorianska regeringen vidtar åtgärder som garanterar berörda personer skydd och möjligheter att fritt bedriva sin verksamhet, främja en fredlig kultur och miljö utan våld och hot, och i slutändan kräva fullt erkännande för deras arbete med att försvara sina rättigheter, sitt territorium och miljö.
Sofía Jarrín
Översättning: Alma Hasselberg