Sanja Wihk Monção, antropolog och fristående krönikör, befinner sig i Amazonas, Brasilien, och berättar här om hur urfolkssamhällen påverkats av coronavirusets stundande hot. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser.

Gatorna är tömda, affärerna och restaurangerna stängda. Barnen går inte i skolan och i kyrkorna har söndagens psalmsånger klingat ut. Vimlet vid marknaden på morgonen har ersatts med gula plastremmar som stänger ute de lokala odlarna. Den stora stranden mitt i stan, som brukar vara en glädjens plats, som under helgerna fylls av skratt och lek, där liten som stor svalkar sig i vattnet medan vissa spelar volleyboll och fotboll, är nu en ödslig plats. Vart har alla människor tagit vägen?

En av stadens stränder som används för att tvätta sig, diska och leka. Foto: Sanja Wihk Monção

De som kan håller sig inne, men de som inte har rinnande vatten i sina hus ser man i eftermiddagssolen gå ner till närmaste vattendrag för att tvätta sig och diska sina smutsiga grytor. De stora stenarna, belägna mitt i floden, där besökande urfolk hänger upp sina hängmattor under blåa presenningar medan de vistas i staden, står nu tomma. Många har flytt tillbaka till sina byar för att ”de vitas sjukdom” kommer.

Det är nämligen inte första gången som sjukdomar från ”de vita” hotar överlevnaden av deras folk. Minnena från mässlingsepidemin bränner fortfarande på näthinnan då många av deras förfäder sveptes med och flera byar näst intill länsades på människor.

Rädslan är stor.

Även om det här, i São Gabriel da Cachoeira, vid gränsen till Colombia och Venezuela, dryga 80 mil från närmaste storstad, inte finns några fall än, så har ”corona” blivit ordet man fruktar. För man vet att här, mitt i regnskogen, står vi själva om krisen skulle komma.

São Gabriel da Cachoeira, ”hundens huvud” som det också kallas, belägen i nordvästra spetsen av Brasilien, med en befolkning på ca 40 000 invånare, varav 95 % är urfolk, är en kommun som motsvarar Portugal i sin storlek. Vissa byar är så avlägsna att det enda sättet att ta sig därifrån är via den närmsta ån som leder till de stora floderna, men forsarna kan vara så farliga att kanoten måste lastas på axlarna längs strandkanten för att färden ska kunna fortsätta, och när man väl kommer fram till staden efter en mödosam och lång resa, möts man av ett litet sjukhus med endast två respiratorer. Distansen gör det inte lätt i tider som denna.

40 000 invånare kanske inte låter så mycket, men det var och en av de 40 000 representerar är långt mycket mer värt än man kan tro. Av dessa 40 000 som bor i Amazonas hjärta talas det 16 olika språk av 23 olika folkgrupper, alla med sina egna traditioner och kulturer. Av den minsta gruppen, Dow, finns det knappt 100 personer i livet. Kommer de finnas kvar om pandemin blir verklighet även här?

Medan västvärlden finner hopp i att medmänskligheten ökar, där yngre hjälper de äldre som inte kan gå till mataffären och där facebookgrupper bildas för att skapa nya jobbmöjligheter till de som nu blivit arbetslösa, så vet Amazonas folk hur det är att leva i gemenskap. Mitt och ditt är inte två skilda kategorier här, utan det jag har är ditt och det du har är mitt. De är människor som inte bara ger av sitt överflöd, utan överöser sina gäster med det lilla de har. De är människor som riskerar sina liv för de som far illa, för att de vet att en dag kanske det är deras tur att bli räddad. De finns där för dig idag, då du behöver dem, och dröjer inte till imorgon, för att idag är dagen man lever i och morgondagen är en framtid bortom horisonten. Vi kan lära oss mycket av dem, men vad lär de sig av oss?

Barn i en av São Gabriel da Cachoeiras många urfolksbyar. Foto: Guilherme Reis Monção & Sanja Wihk Monção

TVÄTTA HÄNDERNA! Sägs det. Men när det finns byar som ligger så långt ifrån staden att tvål är en raritet och lyxvara blir denna uppmaning till intet.

HÅLL DIG INOMHUS! Sägs det. Men utan jakten och fisket och skörden från sina odlingar finns det ingen mat på bordet.

ISOLERA DIG! Sägs det. Men när man bor med sina barn, syskon och föräldrar i en liten hydda finns det inget rum som kan avvaras för karantän.

Vad ska man säga när detta är verkligheten man lever i? Hur ska man skydda sig från viruset?

I detta nu samlas dagligen samhällsaktörer för att med en gemensam front hålla viruset ute. Läkare, sjuksköterskor, guvernören, militären, polisen och så vidare, har mobiliserats för att jobba dag och natt för att skydda sitt samhälle, bevara Amazonas och rädda dess folk.

För vi, som bor i djungeln, är inte isolerade från världskriser, utan sakta men säkert lurar de sig genom den snåriga skogen till våra hem. Men tillsammans gör vi vad vi kan för att detta inte ska bli ännu än förödande kris som bränns fast på näthinnan!

Sanja Wihk Monção

Antropolog i São Gabriel da Cachoeira, Amazonas, Brasilien

Facebook: Amazonas Daily / Instagram: @AmazonasDaily