Cargill och McMillan familjen vägrar att träffa Munduruku ledare
Det växande hotet från järnvägsprojektet Ferrogrão, främjat av Cargill för att minska kostnaderna för spannmålsexport, skulle dela östra Amazonas i två, och det har inspirerat en intensiv motståndsrörelse från urfolken. Det är inte en överdrift att hävda att Cargills affärsmodell, liksom konkurrenternas, utgör ett existentiellt hot mot skogen och dess invånare.
Förra veckan var första gången en brasiliansk urfolksledare tog sitt budskap direkt till Cargills huvudkontor i USA. Beka valdes av Munduruku-ledarna för att vädja till Cargill-MacMillan-familjen, cirka 20 personer som äger 88% av företaget, istället för till dess chefer som upprepade gånger har misslyckats med att uppfylla sina egna löften om att eliminera avskogning och övergrepp mot mänskliga rättigheter från sina leverantörskedjor. Cargill-MacMillan-familjen är den fjärde rikaste familjen i Amerika, med fler miljardärer än någon annan familj på jorden.
På torsdagen överlämnade Beka sitt brev till säkerhetspersonalen utanför Cargills kontor i Minneapolis och krävde att familjen skulle använda sitt inflytande över företaget och ingripa direkt för att sätta stopp för dess katastrofala metoder. Hon nekades tillträde till byggnaden, och ärligt talat var det skandalöst att ett sändebud som hade rest 6 400 kilometer för att leverera ett brådskande meddelande från sitt folk skulle behandlas med sådan nonchalans och brist på respekt.
Hennes brev följer:
“Mitt namn är Beka. Jag är 21 år gammal. Jag bor på Sawré Muybu-territoriet för urfolken i Amazonas regnskog i delstaten Pará, Brasilien.
Jag har kommit till USA för att be Cargill-MacMillan-familjen att stoppa förstörelsen av vår mark. Mitt folk kallas Munduruku, vilket betyder “de röda myrorna.” Vi är 13 000 starka, uppdelade i 160 samhällen. Livet är enkelt här. Vi planterar, vi skördar, vi skapar. Vi lär oss genom att se våra äldre. Så lär vi oss rikedomarna i vår kultur: våra berättelser, våra skogar, våra djur.
Vi försvarar vårt land inte bara för vårt folk utan för hela mänskligheten.
Ert företag skadar vår gemensamma framtid. Vi har levt här i Amazonas hjärta i över 4 000 år. Men nu hänger vår värld på en skör tråd.
Vi har kämpat mot Cargill under lång tid. Det har varit förödande. Era chefer säger till oss att Cargill är ett bra företag, att de har lovat att stoppa förstörelsen av naturen. Men detta är inte vår erfarenhet.
I varje region där Cargill verkar förstör ni miljön och driver ut eller hotar de samhällen som bor där.
Ni måste upphöra med förstörelsen av våra skogar. Ni måste sluta expandera in på vårt territorium. Ni måste sluta sälja varor från mark som stulits från urfolk. Ni måste stoppa morden på dem som försvarar dessa landområden.”
Mathew Jacobson, kampanjdirektör på Stand.earth, sa: "Cargill Macmillan-familjen har visat att de inte bryr sig om företagets handlingars påverkan på dem som drabbas av dem. Och de avvisar alla försök att få dem att uppmärksamma det. Vi visste att företaget inte brydde sig, men vi förväntade oss mer från familjen. Det är hög tid att familjen ingriper. Vi hoppas att familjen väljer att bli ihågkommen som den som gjorde världen bättre, inte sämre."
Hennes besök på jordbruksföretagets huvudkontor markerade första gången en urfolksledare från Brasilien besökte Cargill som svar på företagets dokumenterade avskogning och övergrepp mot mänskliga rättigheter. År 2014 erkände Cargill och lovade att avsluta sitt deltagande i jordbrukssektorns betydande roll i förstörelsen av världens skogar. Åtta år senare utökade Cargill detta åtagande till att inkludera skyddet av viktiga naturliga ekosystem utöver skogar.
Trots dessa löften har jordbruksjätten fortsatt att delta i produktionen av soja och andra varor som är kopplade till förstörelsen av Amazonas och andra regioner, inklusive Brasiliens Cerrado, och har fortsatt sina destruktiva metoder.
Christian Poirier, programdirektör hos Amazon Watch, uttalade sig följande angående Cargills agerande i samband med brevet: “Det är häpnadsväckande att ett sändebud som har rest 6437 kilometer för att dela med sig av ett brådskande meddelande från hennes folk blir behandlad med sån ignorans och brist på respekt.”
Hela Bekas brev går att läsa här.